Historien om den mycket ensamma och missförstådda kontrabasisten som både älskar och hatar sitt instrument är en allmänmänsklig historia som rör sig från det djupaste svarta till det fnissigaste ljusa.

Den namnlösa huvudpersonen är en lika delar högkulturell snobb som en perifert och småsint kugghjul i den klassiska musikens tjänst. Han jämför sin roll som kontrabasist med “samhällets grovjobbare sopåkarna”, varken mer eller mindre, men ändå med vissheten att vara behövd trots sin osynlighet.

I en lång tirad talar han direkt till publiken och låter dem följa med in i hans vindlande tankar som rör sig mellan Mozarts genialitet och oduglighet via den obesvarade kärleken till mezzosopranen Sara samt hur överlägsen den klassiska musiken är gentemot all annan musik, särskilt jazz. 

Emellanåt måste han också hinka i sig öl, för en kontrabasist tappar i genomsnitt ett par liter vätska varje kväll och det är viktigt att fylla på i förväg. Hans förklaring till mängden öl som inmundigas kanske också döljer ett existerande alkoholberoende, liksom många andra i kulturbranschen har.

Vi får under pjäsens gång lära känna en lika delar misogyn, sur och avundsjuk som ömkansvärd, varm och intelligent huvudperson och hela tiden står den där i hörnet och stör hans liv, hans nemesis, kontrabasen.